Långsamma dyningar som krusas över sandrevlarna sköljer över mina bara fötter. Jag går längs stranden, längst ned vid vattenlinningen där mina fotsulor bara lämnar lätta spår. Det är denna fuktiga, bärande strandkant som på österlenska har ett alldeles eget ord. Haborren. Kanske är det nästan bortglömt, men jag minns att ”di gamle” på Kivik kallade den så.

Måsarnas skri. Ljumma sydvästliga vindar som bär doft av sand och solbränd hed.
När himlen är blygrå och vinden vass förlorar jag mig i sensommardrömmar.