Mitt barndomshem på Kivik lär vara uppfört 1844 av bröderna Sven och Sone Wendel, båda skeppare liksom fadern Ola. Det stora huset i klassisk empirestil är i själva verket ett parhus med två separata bostäder – men ger intryck av att vara ett enda mäktigt hus!

Under några år i slutet av 1960-talet och en bit in på 70-talet bodde vi i den sydöstra delen. Från mitt fönster i frontespisen kunde jag med blicken följa den kullerstensbelagda Kapplabacken, ner mot hamnplan, då bara gräsbevuxen och med en liten kiosk-luda där man kunde köpa gröna gelégrodor och tomtebrus för en tjugofemöring!

Jag kan fortfarande bli stående länge utanför huset och beundra arkitekturen, som tacknämligt inte förändrats alls och som är rena skollektionen i vackra och intressanta byggnadsdetaljer!

Den höga grunden av huggen sten med synliga fogar. Dubbeltrappan i kalksten med nätta, smidda räcken. Fasadens eleganta putsdekorationer – den tandsnittsprydda gördelgesimsen och takfotsgesimsens sågtandsnitt. Det branta tegeltaket och frontespisens ovanliga och dekorativa lunettfönster. Ordet lunett kommer av latinets ”luna” som betyder måne – lunett är diminutivformen och betyder halvmåne!

Ordet ”frontespis” har inget alls att göra med ”spis”. På österlenska är uttalet frontespiss, en spets mitt på huset. Men i själva verket är kommer även detta ord från latinet; frontis i betydelsen panna eller framsida och spicere, se, skåda.

Tänk så mycket spännande vetande som ryms i en enda husfasad – lunettfönster och tandsnittsgesimser!