Sedan snart tjugo år har vi förmånen att dela vår tid mellan Österlen och Ligurien. Strax efter jul lastar vi släpvagnen full av byggmaterial, packar in vår italienska katt och några paket svenskt smör i bilen och rullar söderut.

Årets första månader spenderas nämligen alltid i det italienska ”arbetslägret”!

Vårt första hus i Velva, en medeltida bergsby strax innanför kusten, var litet och behändigt. Under tio år fyllde det lilla huset mer än väl vårt behov av vila och avkoppling på ledig tid. Vi utvecklade kraftfulla rötter i den liguriska jordmånen och en önskan om att så småningom tillbringa mer tid i solen växte sig starkare. Och då skulle vi behöva ett större hus. Där skulle rymmas en verkstad för maken och ett arbetsrum för undertecknad, som i tysthet närde drömmen om att få saluföra italienska hus mot den skandinaviska marknaden. Och tänk om vi rentav kunde finna något med utsikt mot havet? Vi tittade oss omkring i närliggande byar. Skärskådade avskilt belägna gårdar och hus, i varierande grader av förfall.

Då blev grannhuset till salu. Ett månghundraårigt f.d kloster i fyra våningar. Obebott sedan länge. Resterna av fönsterluckorna slog i vinden. Den förtvivlat fula tillbyggnaden där badrum inretts på 50-talet – som en fågelholk på betongpyloner – hade alltid stört vårt annars idylliska blickfång från balkongen. Men vi hade också smitit in i trädgården och förälskat oss i valven av natursten och i blåregnet som slingrat sig runt terrassen varifrån vyn var obruten över Medelhavet…

Vi tvekande inför den massiva insatsen som krävdes för att försätta huset i beboligt skick. 

Då grep ödet in.

När jag var barn tyckte jag om att teckna och måla. Naiva små alster sparade i en låda på vinden, vilken jag av en händelse fick för mig att sortera. Bland teckningarna fanns en målning föreställande mina drömmars hus. Förbluffad betraktade jag motivet. Jag hade ju ritat ett liguriskt hus! Och inte vilket hus som helst. Jag hade ritat min egen framtid ett halvsekel i förväg!

Det tog två år av förhandlingar innan alla delägare enats. Affärsuppgörelsen hos notarien går till memoarerna – fyra timmar, fjorton personer och en hund i ett litet syrefattigt rum! Men sedan kunde vi ändra vår adress till Via alla Chiesa 23 och flytta fem meter över gränden! En renovering av smått monumentala mått tog sin början. När den slutar står skrivet i stjärnorna…! 

Och även om blåregnet just var på väg att slå ut när vi reste norrut för ett par veckor sedan, längtar jag alltid efter husvisningar och min insuttna kontorsstol efter några månader i Velva.

Dessutom får jag uppleva både ligurisk primavera och vår på Österlen!