Redan från backarna vid Hedvigsdals stationssamhälle skymtar jag Kåsebergaåsens konturer. Fälten ännu gömda i morgondimman. Från Valleberga kyrka följer jag den smala vägen söderut mot Peppinge. Den löper genom fältens lapptäcke mot lands ände. Bortom backafallen ligger havet. Här böjer kustlinjen mjukt runt stränder och åkerhav. Kusten vetter mot söder, mot solen och kontinenten på andra sidan vattnet. Men jag kommer alldeles för tidigt denna varma sommarmorgon. Människorna i den gamla bygdegården får sova en stund till. Kör sakta genom byn och fortsätter de få kilometrarna ner till fiskeläget. Ute på redden ligger en ensam segelbåt med revade segel.
Solen stiger. Ur dimman framträder betesdjurens siluetter. Landskapets färgskala är blond, lätt bränd av sommarens många soltimmar. Klockan närmar sig sex när jag vänder tillbaka mot Peppinge. Det är skördetid. På fälten blänker halmen där säden redan är bärgad. Pumpor och potatis blommar.
Det berättas i byn att inte alla såg med blida ögon på planerna på uppförandet av en bygdegård! Här skulle bygdens människor samlas till nöjen och samkväm. Det skulle kanske rentav dansas! Och vart, frågade man sig, kunde sådant leda? Sanningshalten i berättelsen är inte uppmätt. Men oron var helt i takt med tiden. I 1930-talets Sverige fördes en livlig diskussion om dansbanornas fördärvliga inverkan på ungdomen. Spriten hölls för övrigt i strama tyglar av motboken. Inte heller själva byggandet tycks ha varit friktionsfritt. En handskriven och illustrerad vers, bevarad i huset sedan dess tillkomst, vittnar med både humor och viss syrlighet om stadsplanelag och paragrafer. Själva huset tog ett år att bygga. Att få lov att bygga det hade tagit två!
Farhågorna och paragraferna till trots stod Peppinge bygdegård färdig 1935. Nio decennier senare råder en betydligt mer tillåtande syn på jordelivets nöjen. Här äts och dricks gott, dörrarna står öppna mot trädgården och sommarkvällen får gärna bli sen. Rusdryckerna kräver inte längre motbok och vad som möjligen händer efter dansen lämnar vi därhän. Husets ursprungliga idé har överlevt. Det byggdes för att människor skulle samlas. Det är fortfarande ett hus att samlas i.
Syndens näste? Det får husets nästa ägare avgöra...!
Återfödelsen. När ägaren och hans dåvarande partner köpte den gamla bygdegården 2017 var det knappast ett färdigt hem de tog över. Huset krävde en synnerligen genomgripande renovering. Det som följde blev ett projekt som skulle pågå under många år. Arbetet har omfattat såväl det tekniska som det synliga. Men kanske är det senare inte ens rätt ord. För mycket av det som gjorts är sådant som helst inte ska synas! Installationer, uppvärmning, fönster och alla de där avgörande delarna som gör ett gammalt hus möjligt att leva i hör till samma helhet som kök, badrum, golv, ytskikt och de stora rum som fått tillbaka sin rymd.
Ambitionen tycks aldrig ha varit att göra ett gammalt hus nytt. Snarare att ta reda på vad det kunde bli utan att upphöra att vara det det en gång var. Byggnadens generösa proportioner fick vara utgångspunkten. Rymden öppnades, ljuset togs till vara och nya funktioner fogades in. Samtidigt växte trädgården fram utanför. Terrasser och uteplatser, häckar och perenner, fruktträd och en liten köksträdgård.
Nio år senare är det svårt att föreställa sig utgångsläget. Det är kanske det finaste betyg en renovering kan få. Den märks överallt. Men den stör ingenstans.
Konstnärsbyn. Utmed husets östra långsida har trädgården fått breda penseldrag. Lavendel, rosor, stockrosor och perenner vävs samman till ett blomsterhav som skiftar i färg och uttryck allteftersom sommaren fortskrider. En impressionistisk målning, om man så vill. Med doft. Peppinge har länge haft en dragningskraft på konstnärer och andra skapande människor. Här finns flera ateljéer och gallerier. Några steg bort ligger Galleri Peppinge, där konstnären Åsa Melin har verkat i närmare fyra decennier. Ett av hennes små ansikten har hittat hit. De uttrycksfulla skulpturerna har blivit något av hennes signatur.
Först naturen komponerad av människan. Sedan människan tolkad av konstnären. Konsten hör hemma här. Precis som konstnärererna i byn.
Här finns plats för ett gammaldags sommarlov. Dottern, åtta år, har två egna rum och egen lekplats alldeles utanför dörren. Trädgården är stor nog att försvinna en stund i, bären får plockas solvarma och under varma dagar kan man leka i poolen. Genom Peppinge går livet i stillsam takt och trafiken är ringa. Man kan springa barfota mellan hus och trädgård, gunga tills benen tröttnar – eller packa badväskan. Havet ligger bara några kilometer bort.
Sandbackar. Doftande hed. Havet och himlen. Gräset och sanden. Tre kilometer hemifrån. Sanden är så ljus och finkornig att den känns som vetemjöl under bara fötter. Vid pålandsvind är det varmt i vattnet och vågorna går höga. Söderut når Peppingevägen Kåseberga fiskeläge och havet efter bara några kilometer. Åt andra hållet löper vägarna vidare över slätten till andra utflyktsmål.
Längs kusten ligger havsbaden som på ett ändlöst pärlband. Löderups strandbad, stranden vid Tygeåns mynning och naturreservatet, Mälarhusens vita sand och Sandhammaren med sina väldiga dyner. Vid Dag Hammarskjölds Backåkra finns meditationsplatsen och Paxstenen att begrunda och från höjderna kring Hammars backar syns skärmflygarna lyfta när vinden är den rätta. Vid Ales stenar betar blonda kor på åsen ovanför havet. Småstäderna Ystad och Simrishamn finns inom nära räckhåll, liksom gårdsbutiker, gallerier och krogar. Från Peppinge behöver en sommardag sällan planeras särskilt noga!
