Det är Valborgsmässoafton. Nästan vindstilla. Bara havets råkalla andedräkt i små pustar. Det är ännu natt när jag lämnar huset jag anförtrotts att sälja. En svagt rosa strimma på himlen i öster vittnar om att det snart ska dagas. Med ägarinnans goda minne har jag övernattat här för att för första gången i mitt liv få uppleva soluppgången vid Ales Stenar. Från Lejets torg vindlar en sandig stig brant uppför backarna. Torget ligger 11 meter över havet. Stensättningen befinner sig på 37 meters höjd. Jag stretar uppför, gruset glider under mina tofflor och jag ångrar att jag inte tog med ordentliga skor. Men skådespelet jag sedan bevittnar var mödan värd.
I huset finner jag en bok om konstnärinnan Tora Vega Holmström som jag bläddrar i när jag dricker morgonkaffet på bänken i solen. Under många år återvände hon hit och hyrde en enkel ålabod där hon levde i motiven hon fångade på kanvas. Backarna, havet och himlen avbildades i monumentala proportioner i kraftfull kolorit. Hon återgav lejets innersta väsen - som inte främst är en sockrad vykortsidyll. Kåsebergas själ är stram, vindpinad, nästan existentiell. Och Tora liksom viskar i bakgrunden när jag sedan rör mig på fiskeläget med min kamera.
Under det sena 1800-talet började konstnärer söka sig mot de nordiska kusterna. Till Skagen, Bornholm och Österlen reste de i jakt på ljuset och motiven, havet och de enkla fiskelägenas vardagsliv. Livet vid kusten ansågs kärvt och avlägset. Havet, backarna och människorna bar på något som ännu inte blivit tillrättalagt. Som Tomas Löfström skriver: Landskapsmålarna gav provinsen identitet. Än idag lever känslan kvar i fiskeläget. Många som bor här har fortsatt traditionen att måla, skriva och skapa. I huset har flera målningar skapats av ägarinnans egen hand.
Lejets torg är ingen plats för stenläggningar och fontäner. Bara en sandig öppning mellan husen. Ett fiskeläge i fiskeläget. Fordonstrafik är förbjuden – utom för dem som faktiskt bor här. Och även om Kåseberga fylls av människor sommartid är Lejets torg fortfarande lugna gatan. Husen ligger tätt och vindskyddat innanför backarna, omslutna av åsen som vänder rygg mot havet. Kontrasten är påtaglig mellan torgets nästan sydländska lugn och backarnas utsida, där flaggor sträcks i vinden och trutarna skriker över hamnen.
Kåseberga skiljer sig från andra fiskelägen på Österlen. Medan Kivik, Brantevik och Skillinge växte sig förmögna under handelssjöfartens århundrade, förblev Kåseberga främst ett fiskeläge. Det är havet och fisket – inte sjöfarten eller badgästerna – som under sekler präglat samhället.
Under mitt dygn i huset hann flera grannar vänligt stanna till för att hälsa och fråga vem jag var. Lejets torg har fortfarande något av den lilla platsens självklara omsorg om både husen och människorna som bor här. Människor hälsar. Man håller ett öga på husen och på varandra. Men trots känslan av avskildhet ligger Kåseberga nära omvärlden. Det är inte långt till Ystad, Öresundsregionen eller flygplatserna i Malmö och Köpenhamn. Samtidigt har livet här en annan rytm. Tempot är lugnare och många som flyttat hit vittnar om just det – närheten till havet, landskapet och stillheten mellan årstiderna. Förvånansvärt många bor året runt. Här lever unga och gamla sida vid sida. Fiskare, konstnärer, distansarbetare och barnfamiljer. Bygemenskapen finns utan att vara påträngande.
Den gamla fiskarlängan breder inte ut sig. Istället sträcker den sig uppåt. Huset är inte stort till ytan, men rymden är påfallande. Kök och vardagsrum är öppna upp i nock och siktlinjerna genom huset gör att rummen upplevs större än vad planritningen först antyder. Trapporna är branta, skeppsmässiga och mer charmiga än praktiska, men tillför huset både rörelse och personlighet. Här finns plats för arbete, övernattande gäster, böcker och tillbakadragenhet. Från sovrummen syns köket. Från köket anas loften ovanför. Solen vandrar långsamt över golvplanken. Solkatterna snuddar väggarna. Här finns något vänligt och okonstlat. Husets nuvarande ägarinna har trivts med ett lugnt vardagsliv nära havet. Men efter många år i fiskeläget har livet nu fört henne vidare mot storstadens puls.
En varsam och genomgripande renovering, snarast ett återställande, genomfördes under 2000-talets första år. Ljuset har fått ta plats. Snickerierna är omsorgsfullt utförda. Och det är svårt att föreställa sig att huset en gång lär ha varit både sönderrenoverat och klätt i mexitegel! Idag känns längan självklar på sin plats vid Lejets torg, som om den alltid sett ut just så här.
Trädgården är omsluten av huskropp, plank och syrener. Trädäcket löper längs husets södersida och under årets varma månader suddas gränsen mellan ute och inne ut. Här finns både lä och avskildhet, bara några minuter från hamnen, havet och folklivet. Eftermiddagssolen gassar. Först när solen sjunker bortom hustaken smyger skymningen sig in. Några kossor syns ännu inte till - men hela sommaren syns de där uppe på åsens krön, enligt sin egen tidtabell.
Valborgselden och solnedgången flammar över backarna medan människor långsamt rör sig hemåt genom skymningen. I huset brinner kaminen stilla. Och jag tänker åter på Tora Vega Holmströms ord: Blommor, frisk luft, hav och eld…
Kanske är det faktiskt så enkelt.
