Sensommar på Kåseberga fiskeläge.
Havet är solglittrande inbjudande. Stränderna kritvita och sanden mjuk som mjöl. Människor flanerar bland båtar och bodar och uppför sandbackarna till skeppssättningen. Det är ljummet i luften. Mot horisonten lyser vita segel. Det doftar saltvatten och sand, stekt sill och nybryggt kaffe.
Bortom nyss skördade sädesfält reser sig åsen som en mäktig vall mot Östersjön. På krönet avtecknas betande kor som siluetter mot himlen i det skarpa ljuset. Poppelalleér följer landskapets backar och dalar. Vid åsens fot, Kåseberga fiskeläge. Kanske det mest ursprungliga av de österlenska fiskelägena.
Här i Österlens västra utkant är det nära till den framåtblickande Öresundsregionen. Det är nära till Sturup och Kastrup med flyg ut i världen, nära Ystad och Trelleborg med färjor till kontinenten. Och med öppna hamnar och öppna golfbanor året om känns det europeiska fastlandet nära.
Livet i fiskeläget har en annan rytm. Stämningen är avspänd och tempot lugnt. Den våghalsige kan segla högt över marken, buren av vinden och färgglad skärm. Eller surfa på höga vågor när vinden ligger på från sydväst. Kåseberga är något av ett mecka för båda sporterna!
I huset finner jag en bok om konstnärinnan Tora Vega Holmström. Under många år återvände hon hit och hyrde en enkel ålabod där hon levde i motiven hon fångade på kanvas. Backarna, havet och himlen avbildades i monumentala proportioner i kraftfull kolorit. Hon återgav lejets innersta väsen - som inte främst är en sockrad vykortsidyll. Kåsebergas själ är stram, vindpinad, nästan existentiell. Och Tora liksom viskar i bakgrunden när jag sedan rör mig på fiskeläget med min kamera.
Under det sena 1800-talet började konstnärer söka sig mot de nordiska kusterna. Till Skagen, Bornholm och Österlen reste de i jakt på ljuset och motiven, havet och de enkla fiskelägenas vardagsliv. Livet vid kusten ansågs kärvt och avlägset. Havet, backarna och människorna bar på något som ännu inte blivit tillrättalagt. Som Tomas Löfström skriver: Landskapsmålarna gav provinsen identitet. Än idag lever känslan kvar i fiskeläget. Många som bor här har fortsatt traditionen att måla, skriva och skapa. I huset har flera målningar skapats av ägarinnans egen hand.
Lejets torg är bara en sandig öppning mellan husen. Ett fiskeläge i fiskeläget. Fordonstrafik är förbjuden – utom för dem som faktiskt bor här. Och även om Kåseberga fylls av människor sommartid är Lejets torg fortfarande lugna gatan. Husen ligger tätt och vindskyddat innanför backarna, omslutna av åsen som vänder rygg mot havet. Kontrasten är påtaglig mellan torgets nästan sydländska lugn och backarnas utsida, där flaggor sträcks i vinden och trutarna skriker över hamnen.
Lejets torg har fortfarande något av den lilla platsens självklara omsorg om både husen och människorna som bor här. Människor hälsar. Man håller ett öga på husen och på varandra. Men trots känslan av avskildhet ligger Kåseberga nära omvärlden. Förvånansvärt många bor året runt. Här lever unga och gamla sida vid sida. Fiskare, konstnärer, distansarbetare och barnfamiljer. Bygemenskapen finns utan att vara påträngande.
Den gamla fiskarlängan breder inte ut sig. Istället sträcker den sig uppåt. Huset är inte stort till ytan, men rymden är påfallande. Kök och vardagsrum är öppna upp i nock och siktlinjerna genom huset gör att rummen upplevs större än vad planritningen först antyder. Trapporna är branta, skeppsmässiga och mer charmiga än praktiska, men tillför huset både rörelse och personlighet. Här finns plats för arbete, övernattande gäster, böcker och tillbakadragenhet. Från sovrummen syns köket. Från köket anas loften ovanför. Solen vandrar långsamt över golvplanken. Solkatterna snuddar väggarna. Här finns något vänligt och okonstlat. Husets nuvarande ägarinna har trivts med ett lugnt vardagsliv nära havet. Men efter många år i fiskeläget har livet nu fört henne vidare mot storstadens puls.
En varsam och genomgripande renovering, snarast ett återställande, genomfördes under 2000-talets första år. Ljuset har fått ta plats. Snickerierna är omsorgsfullt utförda. Och det är svårt att föreställa sig att huset en gång lär ha varit både sönderrenoverat och klätt i mexitegel! Idag känns längan självklar på sin plats vid Lejets torg, som om den alltid sett ut just så här.
Trädgården är omsluten av huskropp, plank och syrener. Trädäcket löper längs husets södersida och under årets varma månader suddas gränsen mellan ute och inne ut. Här finns både lä och avskildhet, bara några minuter från hamnen, havet och folklivet. Eftermiddagssolen gassar. Först när solen sjunker bortom hustaken smyger skymningen sig in. Solnedgången flammar över backarna. I huset brinner kaminen stilla. Och jag tänker åter på Tora Vega Holmströms ord: Blommor, frisk luft, hav och eld…
Kanske är det faktiskt så enkelt.
