Slottsallén av unga, friska lindar med raka stammar och välvuxna kronor följer den vindlande grusvägen på ömse sidor. Tunbyholmssjön glimmar spegelblank i morgonljuset. Det ockragula renässansslottet på udden speglar sig i vattenytan bortom vass och näckrosblad.
Mellan trädens stammar, strax bortom böljande fält, skymtas gården.
Slottsmiljöerna är en del av vårt österlenska kulturarv. Men inte bara slotten förtäljer historien om bygden. De enklare husen och gårdarna berättar om vanliga människors liv och gärningar på ett mera lågmält men inte mindre intressant sätt.
Omgivningarna är natursköna här där bokskogen upphör och de ljusa slätterna tar vid. Intill gården finns ett överflöd av skogsstigar och smala grusvägar för hundpromenader och cykelturer.
Det är Listarumsåsen som markerar gräns mellan skogen och slätten. Här ändrar det österlenska landskapet karaktär. Rapsfält möter bokskog. Svalor och boskap möter näktergal och rådjur. Den rika åkerjorden blir magrare. Sädesfälten avlöses av hagmarker som hålls öppna av betesdjur. Kanske är det just variation mellan det flacka och det kuperade, mellan det odlade och det naturliga som gör denna trakt så spännande.
Som fastighetsmäklare får jag ofta frågan om var jag själv bor. Detta var under nästan tjugofem år undertecknads hemtrakter! Och trots att mina ursprungliga rötter växer i Kiviks sandiga jord, är trakten kring Tunbyholm och Listarumsåsen närmast mitt hjärta.
Detta är något av ett hemligt Österlen, okänt för många. Provinsen har under åren lockat konstnärer, författare, diktare och musiker att slå sig ned. Att en av vårt lands främsta vispoeter och musiker Ola Magnell och hans livskamrat valde platsen till sin boning för ett kvartssekel sedan, är ingen tillfällighet.
I folkmun kallas gården Kaptensgården. Men ursprunget till namnet är höljt i historiens dunkel. Den trädbevuxna kullen i tomtens nordvästra hörn benämnes på tillgängliga kartor ”Kaptenskullen”. Att det skulle handla om en sjökapten är knappast troligt - men skulle det månne kunna ha militär anknytning? Kan det rentav härstamma från de krigiska tiderna på 1600-talet, då vi östdanska skåningar stred mot svenskarna? På kartan syns även ”Snapphanegraven” ett stycke bortåt skogen i nordnordväst. Studerar man historien om grannen, Tunbyholms slott, och dess roll i de dansksvenska krigen, fås vissa ledtrådar till namnen på kartan!
Men låt oss återvända till Kaptensgården. Dess nuvarande mangårdsbyggnader är uppförda år 1915 och med tretton hektar mark runt om var gården under många år ett lantbruk. Sedan marken styckats av 1973, köptes gården 1975 av en välbeställd familj från huvudstaden, som lät genomföra en genomgripande och påkostad renovering av båda bostadshusen.
Att man mitt i sjuttiotalets tristaste slit- och slängperiod byggde med gedigen kvalitet och goda material får sägas vara framsynt och tämligen ovanligt. Renoveringen står sig väl ännu efter ett halvt sekel, även om man, kanhända, vill uppdatera estetiken en smula. Å andra sidan är furuträ enligt livsstilsmagasinen inte bara modernt igen, utan rentav trendigt!
Huvudbyggnaden inreddes med ett enda sovrum - utrymmena togs istället i anspråk som sällskapsrum, både på bottenvåningen och en trappa upp. Den andra av de båda mangårdslängorna iordningställdes som ”sovhus” med hela fem sovrum för familj och gäster.
I nuvarande ägares händer blev huset även en plats för arbete. Och med enkla medel kan även denna byggnad förses med ett kök i anslutning till vardagsrummet. I vad som idag används som strykrum, finns både vatten och avlopp, lämpligt placerat!
Gårdens längor omsluter en skyddad innergård. Av huskroppar och vita murar skapas rumskänsla och intimitet. Den stora kastanjen är vackert vuxen och formad och i skrivande stund översållad av vita blomspiror. Under trädet, en välkomponerad matta av blålila aklejor, hasselört med mörkgröna blanka blad och funkior av flera slag. Vid de båda boningslängornas fasader frodas klätterrosor, klematis, kaprifol och lavendel. Det stora buxbomsklotet vid huvudbostadens entré växer sig större för varje år. Doftande myskmadra breder ut sig strax intill. Och när solen stigit över ladans nock, silas strålarna genom kastanjeträdets bladverk och landar som solfläckar på vita fasader och glittrar i trädets lyktor.
Trädgården är stor. Den är något av en lummig park , mogen och åldrad med behag. Sol och skugga finns i lagom bland ning. Bondsyrener, magnolia och gammaldags schersmin tävlar i doft och fägring med pioner och blommande kastanj under försommaren. Mitt i högsommarhettan blommar klätterrosor uppåt väggarna och halvdunkla rum i trädkronornas lätta skugga är åtråvärda.
I det stora grönsakslandet har jorden djupgrävts och odlats under många år, även om den sedan en tid ligger i vila och samlar växtkraft. Nu blommar prästkragar och vallmo rikt på hela ängen som omsluts av en vindskyddande häck. I växthuset är vinrankans växtvilja förbluffande!
Läget är undangömt - men ändå centralt och med korta avstånd till det mesta man kan tänkas behöva! Man skulle utan överdrifter kunna säga att Tunbyholm är geografiskt välplacerat. Det är nära till både Simrishamn och Tomelilla. Inom dryga halvmilen finns flera byar med service, butiker och goda förbindelser med omvärlden. Och inom en tvåmilsradie finns snudd på hela det österlenska utbudet av golfbanor, krogar, caféer, antikaffärer och kulturevenemang!
Till havet och stränderna tar det ungefär en kvart med bil. Om man som undertecknad har eremitliknande drag, är det mysigt att som kvällsnöje åka ner till något av fiskelägena, studera folklivet, flanera längs kajen, äta en sillamacka eller en glass - och sedan få dra sig tillbaka till stillheten hemmavid.
Tunbyholmssjön har inte gjort sig känd som badsjö - även om inget hindrar att du tar ett dopp! Men det är Gyllebosjön ett stycke österut som är Österlens populära bad- och fiskesjö. Dit kan man cykla i sakta mat på slingrande grusvägar genom underskön natur.
