Och så kom då äntligen vårvärmen. Det är strax efter påsk på Österlen. Den rödgula vindbollen som visar vägen till konstnärernas utställningar syns överallt i landskapet. Vårvinterns lågmälda grafik. Att landskapet inte alls är platt syns tydligt vid just denna årstid. Långdragna, böljande åsar genomkorsar den kustnära odlingsbygden.Mot ljusblå himmel avtecknar sig Kåsebergaåsen. Himmelsblå scilla i gräset. Får som nyss fått lammungar. Och lantbrukarna har bråda dagar.
Grusvägen leder förbi byns lilla lekplats. Grannen, lantbrevbäraren och en och annan traktor är de enda som trafikerar den lilla vägen! Och om än i en liten by, ligger huset lantligt, med gårdar och djur nära. Ett virrvarr av smala och kurviga vägar leder från inlandet ut mot kusten här i Österlens sydvästra hörn. Att havet inte är fjärran, syns på himlens färg.
Jorden är beredd. Beredd av plogskär och harvpinnar. Beredd på nytt liv.
Precis som huset.
Moderna tider. I mitten av 1800-talet byggdes de första järnvägarna i Sverige. De mindre uppfördes i privat och kommunal regi. Järnvägslinjen Köpingebro - Gärsnäs byggdes av Ystad-Gärsnäs Järnvägsaktiebolag under åren 1893-94. Resultatet blev en 28 km lång järnväg och trenne präktiga stationshus - Glemmingebro, Löderup och Hedvigsdal. Men epoken blev kortlivad. Från 1943 var byggnaden postkontor och tågtrafikens saga var all i september 1970.
Huset är ett skolexempel på järnvägsepokens byggnadstradition i sydöstra Skåne. Flaggfönster med teglade valv. Kryssförbandsmurad fasad i rött tegel med profildragna fogar. Byggt för att hålla generation efter generation och väl bevarat av sentida invånare, minner det om en tid då hantverkskunnande och yrkesstolthet var honnörsord och murar- och timmermansyrkena ofta gick i arv. Och jag leker lite med tanken; Vad skulle det egentligen kosta att låta bygga ett sådant hus idag? Vore det ens möjligt att i vår typhusdominerade tid att uppföra något som av eftervärlden skulle uppfattas som ett hus av kulturhistorisk betydelse?
Även om huset bitvis är nött och slitet, kan det med en smula uppfräschning bebos. Det ger dig, som nu tar det i besittning, goda förutsättningar. I lugn och ro kan du varsamt laga, reparera och utveckla. Sekelskiftesstämningen är påtaglig. Rymd, ljus och yta är nyckelord. Alla handgjorda byggnadsdetaljer torde glädja den med intresse och passion för svunna tiders byggnadskonst! Och som grädde på moset finns dessutom den stora vinden och det fina gårdshuset att ta i anspråk. Bara Du vet hur Du vill använda dessa utrymmen framgent.
Tuvigt fjolårsgräs och förvuxna snår. Tomma krukor. En kvarglömd säck jord. Men att det funnits intresse för det som växer och gror är alldeles uppenbart. Här finns en mångfald av träd, buskar och blommor. Ligusterhäckarna har fått växa som de vill. De unga oxelträden längs infarten har farit illa. Men körsbärsträdens knoppar spricker snart, liksom syrenernas. Vårlök och svalört på marken. Fruktträd, fem till antalet. Ängen utanför häcken hör till. Så gå på varlig upptäcksfärd i den nästan ett tunnland stora trädgården. Snart bekänner den färg.
En halvmil till Kåseberga. Ytterligare några kilometer till Löderups strandbad. Men längs hela Kåsebergaåsen finns nästan hemliga små stränder att upptäcka. Naturreservaten och naturvårdsområdena är många och längs hela kusten löper Skåneleden. Vid mitt besök vid Backåkra tycks Generalsekreterare Hammarskjöld kisa mot kvällssolen. Det Österlen han förälskade sig i är nog sig likt vad gäller naturen, fågellivet och havet. Men vad gäller utbudet av allt livets goda är förändringen stor. Om man till den kategorin räknar mat, skärmflygning, fika, glass, dahlior, surfbrädor, antikviteter, konst, design och vackra ting, vill säga!
Helgdagsfrid. Klangen från kyrkklockor hörs svagt i söndagskvällen. Valleberga. Ingelstorp. Löderup. Tre kyrkor inom hörhåll, två inom synhåll.
Solen sjunker och färgar himlen röd. Men i stationens fönster lyser inga ljus. Ännu.
