Kyrktornet ritar sin spets mot den rosa morgonhimlen. Runt byn veckar sig landskapet i branta kullar och djupa dalar. Poppelrader skyddar frukt-
odlingarna, och sädesfälten, nyss skördade, glöder ännu guldgula innan plogen blottar den rika jorden. Havet anas bortom grönskan.
Där nere i den gröna dalen ligger Rörums kyrkby. Det vilar ett lugn över byn i den tidiga timman. En tupp gal. Svalorna flyger högt. Morgonens havsnära dis ger strax vika för den värmande solen. Bygatan slingrar sig fram i den gamla bykärnan.
Här går tiden långsamt. Här finns rum att andas.
Husets putsade väggar och tegeltak väcks till liv av solens första strålar. Allt som hörs är naturens ljud. Samma ljud våra människoöron lyssnat till i tusentals år.
Känslan av idyllisk Bullerby är påtaglig.
Under hela min mäklargärning, som sträcker sig genom snart fyra decennier, kan jag på ena handen räkna de hus jag mött som varit lika vackra och fascinerande utan som med möbler och inredning. Ett var ett orört patricierhus vid Tommarpsån från 1926. Ett annat var en nämndemannagård från 1800-talet där tiden stått still i 150 år. Ett tredje var ett handbyggt hus på kullarna i Baskemölla Ekoby.
Huset på Rörums byaväg sällar sig till denna illustra skara.
Att se det ingen annan ser.
Huset har haft många liv. Det har inrymt flera bostäder, varit postkontor och cykelverkstad. Sedan 1950-talet tillhörde huset familjen Gullberg, som drev buss- och taxirörelse. Med deras lilla buss forslades vi barn som gick i Kiviks skola på 1970-talet varje vecka till Rörum, där sporthallen fanns och vi hade gymnastikundervisning.
En gissning är att huset har sina rötter i det sena 1800-talet. Men enligt historiekunniga bybor finns tecken i källskrifterna som menar att huset, här i den del av byn som kallas Sönderkrog, skulle kunna vara ett av byns äldsta! Idag ägs det av två driftiga Österlenentreprenörer inom var sitt gebit – han uppfinnare i solenergisfären, hon i äppelnäringen med kursen ställd mot ciderframställning. De förvärvade fastigheten för ett tiotal år sedan. I tidens tecken hade huset under åren byggts om till oigenkännlighet. Det var kort sagt ganska fult. Men hemligheten ligger i att se det ingen annan ser. Med kraft och vision tog de sig an den smått monumentala uppgiften att föra huset tillbaka till sitt ursprung. Några äldre foton i boken ”Rörum och Vik genom tiderna” gav en vink om målet för utmaningen. En restaurering och en kulturgärning av stora mått tog sin början.
Formgivningen och inredningen av både hus och trädgård drar mina tankar till den engelska Arts & Craftsrörelsen, vilken föddes under 1800-talets senare hälft. Förespråkarna föredrog det hantverksmässiga hellre än det masstillverkade, vulgära, måhända som en motreaktion till den industriella revolution som nyss ägt rum. Vi människor söker efter sammanhang. Efter det som var före oss – och det som kommer att finnas kvar. Här, i mötet mellan engelska idéer och skånsk byggnadstradition, har ett nytt sammanhang skapats.
Tre huskroppar och en häck av syren mot hagen utanför famnar trädgården. Den är som ett grönsaks- och blomstertorg. Kryddgården ligger närmast kökstrappan. Mynta till thé. Malört till besken, denna dryck som bland andra Fritiof Nilsson Piraten var så förtjust i. Enligt bondepraktikan ska malörten skördas under bartolomeinatten, som infaller den 24 augusti, då den enligt folktron har magisk kraft!
Den franska köksträdgården, le potager, har sina rötter i medeltidens klosterträdgårdar, där munkarna odlade örter, grönsaker och blommor i strikta men vackert ordnade kvarter, till kroppens och själens väl. Här återfinns den i en enkel, lantlig form. Mat, blomster, doft och form i ett dagligt, levande konstverk.
Orangeriet - eller pomeranshuset, som man sa förr, är en glaskatedral för ljus, värme och övervintrande plantor – och människor. Solkatter leker på tegelgolvet. Det gamla bussgaraget är ett minne blott. Nu odlas framtid.
Där mäklarna ritar rosornas land, beskriver jag Österlen som det verkligen är, skrev Klas Östergren. Här är det faktiskt både och. Det är rosornas land och alldeles verkligt. På gatusidan böljar ett myller av rosor i nyanser från karmosin till sammet. Lavendeln doftar vid bänken där kvällssolen dröjer sig kvar. Buxbomen är låg och formklippt, som en passepartout runt en levande målning som nödtorftigt hindrar de starkväxande rosorna från att välla ut över hela trottoaren. Och bortom kröken, mitt i byn: Rörums kyrka. Klockornas klang vilar över söndagsmorgnarna. De ringer till helgdagsfrid och de ringer när livet skiftar. De fridfulla kyrkogårdarna rymmer de som en gång var oss oumbärliga.
Så stanna till, andas in rosensdoften – och lev medan du lever.
