Jag fick ett brev som gav mig en ilning av glädje och som slungade mig tillbaka i tiden.
”Då var det väl ändå dags att inse att vi har haft vårt älskade Stubbarödsparadis i 40 år, och att det börjar bli dags att överlåta härligheten till någon med mera krafter. Vi köpte Stubbaröd 1:21 av din pappa 1983, och var på väg att, som du kanske minns, ge upp den redan i början av 1990-talet, men ångrade oss och har i stället utökat paradiset med att köpa grannfastigheten Stubbaröd 1:10 för att säkerställa lugnet i paradiset.”
För drygt 30 år sedan var jag själv nybliven ägare till ett stycke förvildad åker och hade börjat anlägga en trädgård med tämligen tafatta kunskaper. Jag fick förmånen att besöka Stubbaröd vid detta tillfälle. Platsen i den gömda dalgången och trädgården i vardande gjorde redan då ett outplånligt intryck på mig och kom sedan under många år att tjäna som en stor inspirationskälla för mitt eget trädgårdsskapande. Men att skildra detta förtrollande lilla universum i ord och bild är en grannlaga uppgift. Platsens ande låter sig inte lättvindigt fångas. Den är en syntes som talar till alla sinnen. Ögonen får sitt lystmäte av form och färg. Öronen fylls av fåglars kör, humlors surr, vindens sus i trädkronorna och av tystnaden som är…öronbedövande. Näsborrarna vibrerar av doft av gräs, av skog, av doftande blomkalkar. Tungan förnimmer smaken av årets första rabarber.
Vad jag möter är något långt större än summan av byggnader, kvadratmeter och planteringar. Här finns en hel värld. En trädgård som formats av två människors händer och blickar under fyrtiotvå års tid. Stubbaröd är inte bara en plats. Det är ett verk. Ett livsverk och en livsmiljö. Ett stycke paradisträdgård som vuxit fram med tålamod och kärlek. Här stannar tiden. När jag nu, mer än tre decennier senare, återser platsen, tänker jag att det var en välsignelse att de beslöt att inte sälja, då, på 1990-talet.
På en höjd om hundra meter över havet, där landskapet är kuperat och grönt, svänger en markväg av. Här står ett vitt lusthus i skogsbrynet, som ett första tecken på att något alldeles särskilt väntar längre in. Det är lätt att tro att man färdas bort från världen. Att civilisationen blivit kvar där någonstans bakom kröken. Men det är en illusion. För bara en halvmil österut finns Kiviks fiskeläge med restauranger och stränder. Ännu närmre ligger byn Sankt Olof – levande året om, med café, restauranger, mataffär och skola.
En trädgård som formar tiden. Det som först ser ut som naturens egna formationer, som om skog, äng och blomsterprakten alltid funnits där, visar sig snart vara något långt mer medvetet. Något odlat, planerat, planterat. En trädgård, men också en väv, en mosaik, ett landskapskonstverk. Här, i Stubbaröd, har ett par ägnat över fyra decennier åt att forma ett stycke jord till något som nästan trotsar definition. Med varsam hand och okuvlig vilja har de låtit idéer slå rot: buxbomskvarter med grusade gångar, ständigt blommande trädgårdsrum, en köksträdgård med avsevärda dimensioner, skogsnatur med stigar, blåbärsris och mossbeklädda stenblock, dungar med lärkträd och bok. Här går man vilse med vilje.
Fastigheten Stubbaröd 1:21 rymmer ett genuint och bekvämt boningshus med fem rum, lusthus, blomsterpark, damm, gårdshus och friggebod. På Stubbaröd 1:10 finns gästhus, uthus, redskapsbodar, ängar och skogpartier. De binds samman av sin dalgång, sin historia och sin stilla, rytmiska tillblivelse. Fastigheterna är två grannar som länge levt som ett. Den ena med sitt blickfång mot skog, äng och våtmark. Den andra en labyrint av trädgårdsrum, damm, kryddland och rosor. Tillsammans bildar de ett levande landskap, orkestrerat i samklang med naturens egen rytm. Stubbaröd 1:10 och 1:21 säljs som en enhet. Två fastigheter, två världar som tillsammans bildar en samklang.
Dimman lättar, daggen glittrar. När man kört över fälten med nyslaget hö och passerat lusthuset i hagens krön, där man förr kunde ana havet, öppnar sig landskapet ånyo. Vägen bär nedför, skär genom grönskan, och där nere skymtar man för första gången boningshuset mellan stammarna. Dimslöjorna vilar fortfarande över dälden. Tystnaden är inte tyst. Den är ett sällsamt sorl av morgonfåglar och löv som vaknar. När solen en stund senare letar sig in bland lövverket, uppstår ett ögonblick av andlös skönhet. Ljuset silas mellan kastanjernas ännu halvvecklade blad. Det är en trädgård som inte bara bjuder in – den leder dig, som musik i moll övergår i dur. Under den väldiga boken, det kanske äldsta trädet i hela dalgången, breder sig ett grönt ljus, ett milt filtrerat sken som ger både stillhet och rymd. Ägarinnan har föreslagit att man borde bygga en trädkoja i dess krona. Det är en tanke som fastnar.
Bortom de anlagda trädgårdsrummen tar en annan sorts rum vid. Skogen. Stigarna. Mossan, blåbärsriset, vitsippsmattorna. Här är ingen gräns dragen. Naturen är en sömlös förlängning av det odlade. Även fåglarna rör sig fritt mellan dessa världar. De små livens symfoni – rödhake, sidensvans, flugsnappare, hämpling, rödstjärt – bildar en flyktig kör med gröngölingens rytmiska trumvirvlar som ackompanjemang. Och om man vill vila sig, finns alltid en plats för det också. En bänk under boken. En lykta i kvällningen. Eller bara en mossig stubbe mitt i grönskan.
På höjden mellan den öppna dalgången och den djupare grönskan, vilar det röda gästhuset. Som en glänta i sig självt, omgärdad av höga cypresser och en väldig Douglasgran, så stor att man för ett ögonblick undrar om man förflyttats till nordamerikanska stillahavskusten. Här känns naturen påtagligt närvarande, men aldrig överväldigande. Huset är ljust, enkelt och hemtrevligt. Stora fönster fångar ljuset från två väderstreck. I vardagsrummet ryms såväl matplats som soffhörna där man också kan sova. Det lilla köket är nyrenoverat, smart planerat och fullt utrustat. Härifrån ser man boningshuset i fonden genom fönstret, ett vackert motiv i sig – men också ett slags trygg närhet, en förbindelse mellan hem och hem. Sovrummet är generöst. Intill ligger duschrum och separat wc. Kanske är detta platsen där gäster får vila och njuta. Eller ett framtida generationsboende. En ateljé, en skrivarlya? Platsen är lika inspirerande som flexibel.
På tomten finns dungar av björk, bok, ek och lärkträd, och här äger man faktiskt inte bara mark – utan också material. Trä för ved, trä för byggnation. Från lärkskogen hämtas stolpar till pergolor, grindar och rabattkanter; från björkdungen – veden som sprakar i öppna spisen en vinterkväll. Att elda med egen ved, i eget hus, är kanske det mest grundläggande uttrycket för självständighet.
Det är inte bara skönheten som gör Stubbaröd till något alldeles särskilt. Det är möjligheterna. På de närmare två hektaren mark, som rymmer både backar, gläntor, våtmark och skogskanter, finns också flera byggnader som bär på potential. Här kan man drömma stort – om man vill.
Förutom boningshus och gästhus finns ett stort garage, perfekt för trädgårdstraktor, ved, redskap och allt annat som hör ett landskap som detta till. Bredvid garaget, inbäddat i grönska, ligger en byggnad med uterum som idag används för förodling – men här finns också ett extra gästrum. Ett litet “ruckel” längre västerut, på fastigheten 1:10, är kanske inte vackert vid första ögonkastet, men rymmer flera rum, ett gammalt garage och en veranda med utsikt mot dalgången. Och alldeles intill – en gammal jordkällare, som väntar på ny kärlek.
Kanske blir trädgårdstraktorn överflödig om man skaffar får eller getter? Marken lämpar sig väl för djurhållning. Vill man gå längre: varför inte en större damm, med fisk eller kräftor? Marken intill är lätt fuktig, och det är inte svårt att se vattnet spegla sig där, en ljus kväll i juli. Och om framtiden bjuder in till mer odling, mer skörd, fler generationer – så står Stubbaröd berett. Träden viskar om byggprojekt, jorden om möjligheter, om allt som ännu kan bli.
