Ett efterlängtat regn föll över trakten dagen innan. Ett stilla, livgivande dagsregn som mättade jorden och gav nytt liv åt grönskan. Nu stiger morgonen långsamt ur diset. Fuktig värme vilar över fälten, och dimslöjorna svävar över det böljande landskapet som ett rörligt flor. Morgondiset förebådar en varm dag tidigt i september. Siluetter av blonda kor skymtar i hagarna. Hästar står stilla i morgonens tystnad och rundbalarna ligger som lågmälda minnesmärken över sommarens grödor. Ett landskap format av både urtid och brukad jord. I öster reser sig solen sakta över skogsbrynet och färgar molnstråken i rosa och brandgult. Vägen hit, den smala grusvägen som skär genom åkrar och hagmarker, är mig så välbekant. Varje krök, varje vy, varje gård längs sträckan – jag känner dem ännu i kroppen. I många år var detta min hemväg. Vi bodde i en av granngårdarna och i nästan ett kvarts sekel följdes vi åt i stillsam, självklar samvaro. Rötterna växte djupt här uppe på Listarumsåsens krön. Men tiden går, människor byts ut och landskapet förändras långsamt. När huset nu lämnar sina ägare och får en ny berättelse, är det slutet på en epok och början på en annan. Så som det alltid är.
Nuvarande ägarpar har bott i 36 år, föregående ägare i 22 år. Det säger något. Vissa hus har ett sätt att hålla kvar sina människor. Här finns en stilla förankring - en slags tyst självklarhet. Det är ett hus att leva länge i.
Byn ligger mitt i en gammal kulturlandskapsväv mellan adliga slott, lövskog och stilla sjöar. Här är Österlen som allra grönast. I ett treklöver av historia och natur breder landskapet ut sig: Tunbyholms slott och sjö i nordväst, Gyllebos i nordost, Smedstorps i sydväst. Mellan dessa historiska nav, i ett landskap där den berömda Komstadkalkstenen brutits sedan senmedeltid, vilar huset. En plats som burit ett annat slags historia. Slotten talar om stormaktstid och stamtavlor. Men gårdarna, hagarna, de slingrande grusvägarna berättar om närheten till jorden, till grannarna, till livet. Här kan man känna historiens närvaro i varje kurva. Här kan man ta ett dopp i ett gammalt kalkbrott med kristallklart vatten. Men den platsen avslöjar vi bara för dig som blir husets nästa ägare!
Huset ser ut som en klassisk skånelänga – och det är det också. Men byggnadsåret är inte 1800-tal utan 1942. Kriget rasade ute i Europa, men här på åsen reste sig ett nytt hus, byggt på resterna av en äldre, halmtäckt gårdslänga som brunnit ner under bakning i den gamla bakugnen. Ägaren som var murare byggde rejält, noggrant och tidlöst. Med ögon för kvalitet och händer vana vid sten och kalk. Den gamla grunden fick bära ett nytt kapitel, men formen blev bekant: ett vitputsat, lågmält boningshus, men med större volym, bredare spann och – ovanligt för sin tid – generösa fönsterpartier. Det här är en längas efterföljare, men också något eget. Rummen badar i ljus. Varje fönster är en inramad vy mot trädgården, fälten, det ständigt växlande ljuset.
Redan 1989 flyttade nuvarande ägarpar in, med varsamhet, blick för detaljer – och en då ovanligt framsynt känsla för materialens betydelse, långt innan orden ekologiskt, giftfritt och hållbart blev självklara i var mans mun. Under de tre decennier som gått har huset fått nytt liv och en fördjupad själ – utan att förlora den gamla. Alla väggar har putsats om och målats med naturfärger. Trägolven har såpats lena för bara fötter. Snickerierna är målade med linoljefärg – snäll mot både trä och människa. Ljusflödet är generöst liksom rummens mått. Och när hösten och vintern gör sitt intåg njuter man av en god bok och en kopp thé vid en värmande brasa. Att stiga in i huset är som att andas ut. Här känns det i väggarna, i ljuset, i dofterna att någon tänkt längre än till nästa trend.
Som en spegling, vänt mot boningshuset står Lillstugan. Några steg på en gång av kalksten och grus, genom en portal i avenbok. Hennes ateljé, ett rum för tankens vandring via penseln. Här ryms en bädd, för middagsvila eller för gäst. Hans verkstad. Hyvelspån på golvet. Färgburkar med linoljefärg.
Vill man leva ett jordnära liv med självhushållning och ta tillvara allt som naturen ger – odla, skörda, torka, syra – så finns alla möjligheter. I skogarna helt nära finns fina svampmarker och just nu mognar björnbär och vildäpplen i markerna. Om våren finns hela hav av ramslök. Här ryms ett liv med nävarna i myllan. Det är en plats där självhushållning inte bara är ett ideal utan en verklighet, med en äkta jordkällare och en vedspis med ugn att baka bröd i. Under alla de år paret ägt fastigheten har marken skötts med ekologiska förtecken och i samklang med den rytm naturen själv föreskriver. Det finns en liten fin nybyggd, murad förrådsbyggnad som rymmer trädgårdsmöbler och cyklar. Den som vill ha häst kan bygga ett lösdriftsstall - ridvägarna är oändliga i bokskog, över ängar och åkrar och längs ett virrvarr av grusvägar och stigar. Paret har själva haft får - minnena av dem ligger som värmande fällar i huset. Man kan också tänka sig en liten hönsgård med söta pärlhöns - eller varför inte en ny liten fårhage där nästa generation ull kan växa fram! Kanske bygger du ett tunnelväxthus med plats för riklig skörd, eller ett orangeri där citronträd delar utrymme med korgstolar.
Av de tre tunnlanden mark utgör drygt 4 000 kvm en egen fastighet, sannolikt möjlig att bebygga. Där finns redan en tillfartsväg, en gammal brunn och resterna av en husgrund. Av den fula granodling som tidigare fanns syns inte längre några spår – även stubbarna är borta! Antingen behåller man den - eller, om man inte behöver fullt så mycket mark - kan man kanske sälja den!
Här finns en rikedom av träd. Kastanjens blommande spiror, ekens mäktiga krona. bokens skimrande lövverk. Oxelns blad är grågröna med frukter som klarröda prickar mot grå novemberhimmel. Asken reser sig vid trädgårdens entré, med grenverk som sträcker ut i stora, öppna gester. Hasseln bildar skyddande snår och hyllens doft i juni är berusande. Vildplommonen blommar först av alla och det unga valnötsträdet vid den lilla murade förrådsbyggnaden står med blad som sträcker sig som händer mot solen. Ännu bär det inga nötter – men formen är vacker, luftig och löftet om framtida skördar finns där.
När det gamla garaget revs, sparades murarna. I det som blev kvar uppstod något nytt. Ett rum med himlen som tak. En murad grill och en vask med rinnande vatten. En skyddad plats för morgonkaffet, där solen letar sig in mellan vinrankor och honungsrosor. En vän döpte platsen till El Greco, och namnet fastnade – kanske för ruinens skönhet, kanske för ljusets spel över stillsamt flagnande puts. Här sitter man länge, med dagens första kopp, med fåglarna, med doften av mynta.
Det sena eftermiddagsljuset ritar mönster och skuggor på kritvita fasader. Strax intill, på åsens krön, betar grannens vita kor med sina kalvar. I det gamla stallet är noterna uppslagna för kvällens serenad. På ”El Greco” strör de sista solstrålarna guld i glasen. Inomhus tänds ljuskronan över det stora middagsbordet, där samtalet och musiken får ta plats. Och just innan solen försvinner bortom jordens rundning, färgas himlen i eldrött. Dimslöjor lägger sig över hagmarkerna, som ett drömskt eko av dagens gång. Så kommer månen, självlysande, stigande ur skogsbrynet. En ljummen kväll i september. I nådens år 2025.
