Plötsligt har vinterns färgskala givit vika. Ljusgrönt puder på mörkbrun mylla. Klarblå himmel. Magnolian på innergården blommar ymnigt med stora vitrosa bägare när vi ses i april för att förbereda försommarens försäljning. Denna gång hade jag lämnat kameran hemma. Men jag hade nöjet att spendera en hel dag förra sommaren från gryning till natt med husets ägare, mitt i högsommarens alla ljuvligheter.
Det var en dag i slutet av juli. En sådan dag när hettan dallrar och säden doftar. Gräset nyklippt. Tusenbladsrosornas föreställning i sista akten. Sedan husets ägare bjudit på morgonkaffe och kört ned till stranden i Kabusa för den dagliga promenaden med hundarna, läser jag reportagen om Dennis och hans skånegård i livsstilsmagasinen jag finner på bordet i salen.
I tidningen Lantliv läser jag följande rader:
"Dennis är urstockholmare och skrattar gott när han får frågan varför han hamnade här på Bångbacken. Med glimten i ögat levererar han svaret: han ville befästa sin roll som kulturarbetare, han arbetar som design- och konstkritiker, bland annat för SVT. - Jag vill gärna vara en kliché, säger han och syftar på att många kulturmänniskor har sommarhus på Österlen. Sedan är det ju bara ett plus att det är fantastiskt vackert och trevligt här, tillägger han."
Humor och självdistans i rikt mått. Men allt annat än en kliché, precis som gården. Med djup, intuitiv känsla för platsen själ och husets ande har han, som dagligdags bedömer konst och design i Sveriges televison, under drygt två decennier restaurerat en klassisk skånegård på fallrepet. Eller snarare återskapat, med stor ömsinthet och kunskap, vad som gått förlorat under tidigare renoveringar.
Texten i Lantliv fortsätter:
"Ja, vackert är det. Den vitkalkade boningslängan med gråmålade fönster och engelskt röd ytterdörr är sinnebilden för en skånsk idyll. De två tillhörande stallbyggnaderna, varav den ena är byggd i korsvirke, förstärker bilden. Men gården har inte alltid varit så vacker som den är nu."
- När jag och min före detta fru köpte gården 2004 hade den stått tom i flera år på grund av en ägandetvist. Den såg ut som sju svåra år och folk skrattade åt oss. Allt var trasigt och vanskött, man kunde sticka in hela huvudet genom hålen i dörrarna. Hela huset var fullt med skräp. Vi fyllde åtta containrar. /---/ Vårt mål har varit att ta vara på så mycket som möjligt, att bevara och återställa istället för att blåsa ut och göra helt nytt. Om allt renoveras tipptopp blir det andefattigt. Man mår bra av patina.
Anspråkslöshet är en dygd i umgänget med gamla hus. Man mår bra av patina, säger Dennis. Det är så sant som det är sagt.
Gården är ingen pastisch med fuskpatina. Det här är autentiskt. Det här är äkta vara. Precis som när man renoverar en antik möbel eller en gammal oljemålning, löper man risken att hela värdet går förlorat om man förfaller till moderna genvägar och går för hårt fram. Kvaliteten i gamla material är ju dessutom långt bättre än vad som går att uppbringa idag. Att byta handgjort, gammalt mot fabrikstillverkat, nytt är sällan någon bra idé. Värdet av det nötta, det skönt slitna, det som berörts av människohand, kan inte överskattas. Huset är genuint i ordets sannaste bemärkelse. Ändamålsenligt och anspråkslöst av tillgängliga material. Fjärran vår tids känslolösa modulbyggande är varje detalj gjord för hand, varje träbit hyvlad, sågad, stenen huggen. De linoljemålade fönstren med nätta spröjsar, nytillverkade men efter äldre förlaga. Inrett som det är med autentiska allmogemöbler påminner gården starkt om en målning av österlenkonstnären Frans Lindberg, som målade scener ur det österlenska bondesamhället.
Dennis själv får ordet:
"Inredningen är inspirerad av den amerikanska Shakersektens estetiska ideal. Sekten är väldigt känd för sitt utsökta hantverk; man omgav sig helst med ett fåtal enkla men vackra föremål vilka man ansåg var en hyllning till Gud. Sektens medlemmar kom från hela Nordeuropa - det fanns till exempel skickliga svenska snickare bland hantverkarna; så det finns definitivt en koppling till svensk allmoge. Deras design blir bara vackrare med åren och det finns även ett stark antikommersiell drag i deras formgivning och inställning till världen som är väldigt intressant nu i samband med klimatkrisen. Mina stolar i köket är till exempel Shakerstolar som jag skickat efter från USA. Precis som den svenska allmogen planterade Shakersekten fruktträd på sina gårdar för att få mat. Så min gård har äppelträd, päron, plommon och bigarråer."
Mellan Bollerups borg och Tosterups slott löper en smal och kurvig väg över fält som snart ska skördas. Mittemellan ligger den lilla byn Gärarp, tillhörig Bollerups socken.
Gården lyser vit under höga träd. Lind och lönn. Kastanj och ek. Pilevallen, som traditionsenligt hamlas vart tredje år.En grönskande ö är ankrad i fältens böljor. En plats för vila och återhämtning. Och en plats där drömmar kan förverkligas, oavsett om det gäller trädgårdsskapande, byggnadsvård, inredning eller något annat som bara du vet.
Behöver man mer svängrum är utrymmena i f.d ladugård och loge minst sagt fantasieggande. Den som har ett passionerat förhållande till matlagning, kanske fullföljer idén om att inreda det stora rummet i västra längan, vägg i vägg med gästrummet och köksentrén där allmogemuséet hade sin plats, till ett kök. Med glasade dörrar innanför stallportarna blir kontakten med innergården sömlös. För den som ägnar sig åt konstnärligt skapande kunde rummet istället tjäna som ateljé och galleri. Om man inte planerar att driva museum, förstås!
Till gården i Gärarp kommer man för att slå rot. Läget är av det mer formidabla slaget. Framför sig ser man hela landskapet rullas ut. Kåsebergaåsens rygg syns i disigt blått och om natten ser man fartygens lanternor. Till havet och Ystad tar det knappt tjugo minuter med bil. Bångbacken är högsta punkten i södra delen av Österlen, blott tre meter lägre än vårt skånska berg Stenshuvud! Bronsåldersgraven här bär vittnesbörd om att människor redan för tusentals år sedan valde platsen till sin boning.
I trädgårdens gröna rum leker sol och skugga tafatt. Gårdens tre längor bildar en skyddad famn som öppnar sig mot södersolen. I trädgården finns platser där man kan följa solens vandring från gryning till natt. Trädgårdens lummighet och mjuka former utgör kontrast till omgivande åkrars strama rutnät.
Och det är en trädgård som tål lek och spring. En enkel trädgårdsmöbel. Eftermiddagskaffe i gassande sol. Middag på innergården några steg från köket. Midsommarnatt och kräftskiva. Något svalt att dricka på tu man hand när solen sjunker bortom träden en helt vanlig vardagskväll.
Och när julidagen svalnar dukar vi bordet på innergården med linneduk och stormlyktor för kvällens måltid. Det känns som att jag befinner mig mitt i en målning av någon av Skagenmålarna. Det är bara det brokiga persongalleriet som fattas!
