Lövsalar möter vidöppna, böljande fält. Vild och orörd natur möter odlad mark. Kor och hästar i hagarna. Rådjur, rävar och vildsvin i snåren. Och högt i skyn seglar gladorna, rovfågeln som Tomelilla kommun valt till sin symbol. Det är ungefär här, i en trakt som bär på samma lågmälda lockelse som landskapet Umbrien, som ju kallas Italiens gröna hjärta, som landskapet ändrar karaktär.
Folkmängdskurvan för Onslunda kyrkby är u-formad. Från att ha fört en tämligen tynande tillvaron, håller den sedan medeltiden bebodda och en gång så betydelsefulla kyrkbyn på att återerövras. Hus efter hus längs bygatan tas om hand. Det putsas och målas och lagas. Häckar klipps och trädgårdar återplanteras. Samma slags utveckling har vi bland annat sett i Borrby – för att inte tala om närliggande St Olof! Båda som i ett trollslag förvandlade från avfolkade glesbygdshålor till samhällen som sjuder av liv och aktivitet. Butiker av många slag, restauranger och caféer, livskraftigt föreningsliv, kulturevenemang, skolor man satsar på. Människor, både från trakten och utsocknes, som söker en plats att bo och leva på, fjärran bilköer och trängsel. Antingen hela året runt eller mer sporadiskt, åtminstone till att börja med. Många är de som efter några år som fritidsboende väljer Österlen på heltid.
När jag själv bodde strax utanför byn i slutet av 1980-talet, nådde nergången sin botten. 375 själar var mantalsskrivna här 1990. Trettio år senare, 2020, var siffran uppe i 509!
Det är kanhända lite ovanligt att börja en berättelse om ett hus med resonemang kring demografi. Men tecknen på att det är byarna ett litet stycke innanför kusten som går en ljusnande framtid till mötes är tydliga.
I en pärm, full av gulnat papper och sirliga signaturer, vilar husets historia. Här är det, svart på vitt: köpehandlingen från den 29 mars 1871. Skrivet med stålpennans karaktäristiska kurvor och prickar, på ett papper så sprött att man nästan borde bläddra med vita bomullshandskar. Det är inte ofta ett hus bär på ett så väl dokumenterat förflutet. Genom sekler av skiften och förvärv – alltid med stämpel, sigill och omsorgsfullt språk. Ibland med inslag av juridiskt latin, ibland med namn som fortfarande klingar bekant i trakten.
Att huset en gång var lärarbostad märks än. Rakt över bygatan står den gamla folkskolan, byggd 1848, bara några år efter att folkskolestadgan infördes i Sverige. Då skulle varje socken hålla med både skola och lärare. Det var en tid av tro på bildning, framtid och allas rätt till kunskap. Det är samma anda man kan känna här än idag. Onslunda är en av få byar på Österlen som fortfarande har en levande skola – och med det: ett hjärta som slår, en framtid som spirar. De gamla handlingarna hör hemma på väggen, bakom glas och ram, som det kulturarv de är!
Huset har under senare år tjänat som ett älskat fritids- och weekendboende. Men allt är förberett för att kunna bo här året runt. De senaste fem åren har det genomgått en varsam och genomtänkt renovering. Nu söker familjen ett större boende – men lämnar efter sig ett nästan färdigskrivet kapitel som väntar på sin nästa berättelse.
Köket är välutrustat och finurligt planerat, med ett formspråk som förenar funktion och förälskelse. Glasverandan är som gjord för två. Anemoner och fantasiblommor slingrar sig över väggarna. "Sagoträdet", Josef Franks lekfulla mönster från 1940-talet, har inspirerats av de orientaliska livsträden. Inredningen är okonventionell, färgstark, modern och med tydlig kärlek till både tradition och form. Svenska och danska möbelklassiker, konstnärliga detaljer och textilier som vågar ta plats. Bruno Mathsons Lamino står beredd med sin fotpall, som gjord för att läsa eller lyssna. Sovrummet är stort, med en hel garderobsvägg klädd i Viola Gråstens klassiska tapet ”Romans”. I vardagsrummet, som badar i ljus sedan innertaket avlägsnades och en glasdörr togs upp mot innergården, vilar vinylskivorna i fulla lådor. Och vi som vuxit upp med dem, känner igen ett album på bara ett litet hörn.
Trädgården bär på två väsen. Mot gatan ligger den öppna trädgården. Här doftar lavendeln i solgasset, rosorna bildar en gång att vandra genom, och höstane-
monerna vaggar i vinden mellan körsbärsträd och syren. En klippt häck ramar in, precis lagom för att skapa en känsla av avskildhet utan att stänga ute världen. Här är det sol hela dagen, tills den rundar gaveln och kastar ljus genom vardagsrummets fönster uppe i nock, och så småningom mjukt landar över innergården.
Den inre trädgården ligger dold för insyn och är omgiven av mur, plank och huskroppar. Här är fikonträdet kung, omgivet av tomatplantor, dahlior och prunkande krukor. En hammock bjuder in till en gungande tupplur. Frukosthörna i öst, lunch i skuggan och middag i kvällssolen. Från vardagsrummet öppnar en glasdörr rakt ut hit – övergången mellan inne och ute är sömlös. För barn eller fyrbenta är det en trygg plats - och för de vuxna ett andrum. Och någonstans på en drömsk lista över framtida tillägg står kanske ett pyttelitet hönshus? Några sprättande hönor – utan tupp – som bidrar med morgonägg och vardagsglädje. Möjligt, tillåtet och alldeles förtjusande.
Och när kvällen faller glöder elden i sällskapsrummet. Från gatan ser huset tryggt och stilla ut. Det lyser i alla fönster. Man skulle kunna bjuda in vänner till middag på innergården. Eller stänga dörrarna om sig och låta tystnaden ta vid. Det är nu huset är som vackrast. I mötet mellan ute och inne, dag och natt, ljus och skymning.
