Dagen börjar i stillhet. Dagg i gräset. Himlen som sakta färgas av guld som spiller på bladverk och väggar. Från huset i byns östra utkant ser man långt. Blicken följer stengärden och fältens buktande lapptäcke, vidare upp mot Bästekille backars böljande ryggar. Därute ligger morgondimman som ett löfte. Som ett slöjat landskap där både dag och dröm ännu är möjliga. Dagen har just börjat, men katten Leo har redan hittat sin plats i ljuset i fönstersmygen i sovrummet på nedre plan, ett av husets fyra. Rummet badar i det milda ljuset som bara tidiga timmar bär. Vissa ögonblick är fulländade precis som de är.
Huset som skriver sin historia från 1918 är en god representant för Swedish Grace, som den nordiska klassicismen också benämns, i sin mest lantligt värdiga tappning: symmetri och resning, men aldrig pråligt. Hörnkedjorna i tegel ramar in huset som ett broderi i murverk. Frontespisen, gaveln mitt på huset som reser sig mot skyn, är snarast en s.k risalit, med lätt utskjutande fasad. Man anar redan här att detta är mer än ett hus – det är ett levt hem, ett nedslag i arkitektonisk poesi. De skulpterade dubbeldörrarna med överljusfönster bär spår av hantverkarens hand. Lunettfönstret i det branta takfallet tycks blinka i morgonljuset. Fasaden bär sin ålder med stolthet. Tiden har snarare fördjupat dess karaktär än nött på den.
En skugga på ett golv. En spegeldörr med smidda beslag. Ett hörn där färgen skiftar från pärlgrått till vitt beroende på timme. Det är i detaljerna som huset berättar sin djupaste historia. Och det är detaljerna som gör att du vet: detta är byggt med omsorg. Inte för att imponera, utan för att hålla.
Sinnet för kvalitet och historia var ledstjärnan vid den genomgripande restaurering som genomfördes för snart 20 år sedan. Stilen är enkel och sparsmakad. Färgskalan är mild och naturnära. Atmosfären känns tidlös. Ett generöst svängrum och en känsla av rymd bidrar också till en stämningsfull helhet. Det drygt hundraåriga huset är återfött med varsamhet och vördnad för det som en gång var. Det är snarare en återgång än en renovering. Med skicklig hand har huset fått tillbaka sin själ. Dörrar och listverk har återskapats, detaljer har bevarats, proportionerna har fått tala. Allt bär spår av klassiskt formspråk med strama linjer och finstämda ornament. En stil som förenar funktion och poesi, och som här får blomma ut i fullvärdig harmoni med huset och platsen.
Trädgården – ett rum med himlen som tak.
Trädgården här är inte till för att visas upp. Den är till för att levas i. Terrassen ligger i nivå med husets inre golv – en självklar förlängning av vardagsrummen. Under sommarhalvåret står glasdörrarna nästan alltid på glänt. Det är en plats för morgonkaffe i strilande solljus, för barfotasteg över gatstenens golv, för samtal som pågår långt efter att skymningen fallit. Solen hittar hit redan tidigt, silad genom hängpilens bladverk. Terrassen vetter mot söder, helt insynsskyddad – ett litet eget kosmos där tiden tappar fäste. Trappsteg leder ner till gräsmattan, där en bänk står för trädgårdspyssel. I ett varmt och soligt hörn växer ett persikoträd som år efter år ger rikligt med söta frukter, och en knotig vinranka bär dignande klasar av blå druvor. Två unga valnötsträd reser sig längs gatusidan, och hela trädgården ramas in av vita murar krönta av tegelpannor – som en skyddande famn.
En pergola med trädäck, ljusslinga och murgröneväggar bjuder in till kvällens måltider. Där tänder man lyktor när solen gått ner, och världen krymper till det viktigaste: bordet, människorna, stunden. Parkering och ett enkelt förråd finns också – för det praktiska. För livet. För helheten.
