SENT I SEPTEMBER. Efter några höstlika augustiveckor, blev det plötsligt indiansommar på Österlen. Söndagsmorgonen är vindstilla. Efter att dimmorna lättat, breder landskapet kring Norregård ut sig i ett brett leende. Lindarna leder mig längs markvägen upp till gården. Gruset på innergården knastrar under mina fötter och jag låser upp och stiger in genom utsirade pardörrar. Går genom köket och öppnar dörren mot trädgården. I den tidiga timmen letar sig solstrimmor in genom kastanjens och lönnarnas bladverk och landar som solfläcksskugga på gräsmattans gröna sammetsfilt. På trappan njuter jag av nybryggt kaffe och av solskenet som nu flödar in genom längans många fönster.
HAGTORNETS FRUKTER ÄR REDAN MÖRKRÖDA. OXELNS SKIFTAR I ORANGE. DET DOFTAR AV JORD OCH NYKLIPPT GRÄS.
För blott fem år sedan fick jag förmånen att stifta bekantskap med Norregård och dess dåvarande och nuvarande ägare. Bekantskaperna var alla angenäma och sedan dess har både gården och människorna en plats i mitt hjärta. Den forne diplomaten hade vid den tidpunkten ägt gården i nästan ett halvsekel. Den var hans fasta punkt då tjänsten förde honom till snart sagt världens alla hörn. Avskedet blev måhända en liten smula mindre plågsamt i vetskap om att gården nu kom i nya, ömsinta händer. Det tillträdande ägarparet från västkusten hade nyss sålt ett älskat hus på en ö vid Hallandskusten och närde en stark längtan om en gård med själ och historia på Österlen.
Att jag så snart skulle återvända hade jag inte kunnat föreställa mig. Men ibland tar livet oväntade vägar. Och även om man ville annorlunda, måste det som bekant gå vidare.
Det är ett något av ett ansvar och ett privilegium att leva och bo i en gammal gård. I likhet med barn, träd och katter äger man inte en kulturhistoriskt värdefull miljö. Man njuter av den. Lever i den. Utvecklar, förbättrar och förvaltar med ödmjukhet och respekt åt kommande släkten.
Så kanske blir nu Norregård din familjs nav och fasta punkt nästföljande halvsekel? Detta en nämligen en plats dit man kommer för att stanna.
Under de fem år som förflutit sedan förvärvet, har ägarparet kommit en god bit i den varsamma och kärleksfulla förnyelseprocess som var målsättningen vid köpet. Den idémässiga hemvisten återfinns i den engelska Arts & Craftsrörelsen, vars förespråkare föredrog det hantverksmässiga hellre än det masstillverkade. Ett stänk av William Morris älskade mönster syns i rummen, just ”Willow Boughs” är särdeles välfunnet, med tanke på ett av gårdens vårdträd. Lägg därtill en gnutta av Josef Franks vänliga och bekväma modernism. Men allra mest är det Carl och Karin Larssons hemtrevliga, färgstarka estetik, som utgjort tankemässig förlaga. Och ungefär samtidigt som jag får uppdraget att ånyo förmedla Norregård, landar en nyutgiven bok, vilken jag inte tyckte mig kunna undvara, i min brevlåda. ”Ett hem - Carl och Karin Larssons värld.”
När jag bläddrar i den vackra boken tänker jag att Norregård nästan är ett ”Lilla Hyttnäs”, fast översatt från dalmål till skånska!
LIVSBEJAKANDE. KREATIVT. TILLÅTANDE.
Betraktar man boningslängan ser man snart att den skiljer sig från den gängse skånelängan. Här är måtten så goda att rummen ligger i bredd. Takhöjden är generös. Alla tecken visar på en stolt och självmedveten klass som närmast skulle kunna kallas bondeadel. Till en snart bortglömd byggnadskonst hör gehöret för balanserade proportioner. Husets symmetri utstrålar harmoni. Dess byggherre måtte ha varit en smula ”betydande”. Den rika jorden till trots: få hade råd att bygga så vidlyftigt!
VIDDEN I LANDSKAPET. FJÄRRSIKTEN. ÅKERHAVET. LAPPTÄCKET.
Elva vackra och högvuxna, minst hundraåriga, almar kantade infartens östra sida. Träden drabbades av almsjuke under 1990-talet. Vid millenieskiftet togs de ner och i deras ställe planterades friska och frodiga lindar med raka stammar. På de 23 år som nu förflutit har de vuxit sig förbluffande stora!
Trädgårdsrummen mjuka, organiska former har sin antites på omgivande åkrars rutiga geometri. Färgskalan skiftar med årstiderna. I skrivande stund bär fältens bolster varmt bruna toner av nyss plöjda fält. Och i den nyplanterade lilla fruktträdslunden bär päronträdet frukt för första gången.
MANGÅRDSLÄNGAN SKIMRAR I EFTERMIDDAGENS LJUS. GYLLENE STÄNK. GNISTRANDE VITT. CIMBRISHAMNSTEGLETS ROSTRÖDA. SNICKERIERNAS MILDA GRÖNA. FÄRGERNA LEVER. NYANSERNA SKIFTAR. HUSKROPPARNA MÄKTIGA. PARKEN SOM EN GRÖN OAS PÅ LJUSA SLÄTTEN.
