Närmar man sig staden norrifrån är det strax efter strandängarna och Vårhallens sandstensklippor som själva staden börjar. Redan därifrån anar man siluetten där kyrkan är landmärket. Men gränsen mellan omgivande natur och stadens bebyggelse är flytande. Hästhagarna fortsätter långt innanför stadsgränsen. Tommarpsån ringlar i djungelgrönska ett stycke längs stranden innan den förenar sig med Östersjön strax norr om småbåtshamnen. Tobisviken och den breda stranden sträcker sig hela vägen från staden till Vårhallen. Åbackarna och de grönskande koloniträdgårdarna nedanför. Brunnsparkens åldriga bokar och promenadstråk i solfläcksskugga där inunder. ”Suckarnas gång” där loppmarknad äger rum varje lördagsförmiddag under sommarhalvåret.
Där Lilla Norregatan och Yngve Östbergs väg möts, ligger det milt ockragula huset med taket valmat just vid gathörnet. Med simrishamnsmått mätt är byggnaden, vilken uppfördes som Missionshus år 1900, en ungdom i staden som fyller 900 år nästa år. Sekelskifteshuset visar prov på byggnadskonst och hantverk där inget lämnats åt slumpen och en kvalitet långt från dagens modulbyggeri. Den stänkputsade fasaden. Pardörren med utsirade ”spättor” och ”rosetter”. De höga, spröjsade fönstren med släta, välvda omfattningar.
Stadens bevaringsvärda bebyggelse delas in i tre klasser. I den högsta återfinns förstås kyrkan, rådhuset och ytterligare femton byggnader. Den näst högsta klassen inrymmer blott ett femtiotal hus. Den tredje kategorin samlar de byggnader och gatumiljöer som både tillsammans och var för sig skapar gaturum och miljöer med kulturhistoriskt värde. Hit hör Missionshuset i kvarteret Lugnet - som sedan ett tjugotal år tjänat profana syften! Det stora huset har sedan dess nyttjats dels som bostad, dels som kontor åt en reklambyrå som, väl förankrade på Österlen, har världen som arbetsplats. Det låter sig göras med goda kommunikationer, såväl digitala som fysiska. Och härifrån är det närmre till Köpenhamn än till Stockholm och närmre till Paris än till Luleå - även i sinnesstämningen!
Inomhuslandskapet har obeskrivlig rymd. Missionssalen är ett smått spektakulärt rum på drygt hundra kvadratmetrar. Takhöjden är 4.5 meter! De nätta draglinorna i järn bidrar till känslan av att taket liksom svävar över rummet. De höga fönstren bereder väg för skimrande ljusspel över väggar och golv. Monumental volym. Intim atmosfär.
I Missionshusets trädgård finns flera bevis på medelhavsgrönska! Murgröna klär planket med blanka mörkgröna blad. Vinrankan slingrar sig, knotig och rikbärande, runt orangeriet. Fikonträdet i sydvänt hörn har vuxit sig stort och behöver tuktas en smula. Ormhasseln är som allra vackrast när löven fallit. Päron och äpple som halvt gömmer sig i murgrönepälsen. Rosor invid husväggen som sig bör, och en myckenhet av stockrosor. Och grannens valnötsträd ger riklig skörd från de grenar som smitit ur sin domän.
Kvarteret Lugnet gör skäl för sitt namn. Men bara ett stenkast bort finns promenadstråken, caféerna, uteserveringarna och torghandelns trivsamma kommers. Simrishamn har, trots sin relativa litenhet, restauranger och näringsställen för snart sagt varje gom. Utökar man reviret en smula är hela Österlen ett gastronomiskt schlaraffenland.
Simrishamn är en landets bäst bevarade medeltida städer, geografiskt välbelägen nära kontinenten. Det tar en knapp timme med bil till Öresundsregionen. De lila Pågatågen förbinder östra och västra Skåne. Tre flygplatser nås inom mindre än en timme. Det är nära till det mesta. Välsorterade mataffärer och ett myller av butiker. Torget med grönsaks- och blomsterstånd. Goda skolor. Och som sig bör i en hamnstad, fiskaffär och rökeri. Sandstrand och friluftsbad ett stenkast från centrum. Promenader och boulebanor. För många har flytten hit givit en tillvaro med meningsfullt innehåll och lugnare förtecken, och kanhända en annorlunda livsstil, där man själv definierar vad som är livskvalitet.
