Det är en tidig morgon i midsommartid. Klockan närmar sig fyra. Om bara en liten stund går solen upp och väcker fiskeläget till en ny dag. Ljudet av en enda mås som ropar över taken. Ingen är hemma denna morgon så jag stiger in, kokar kaffe i det ljusa köket och låter stillheten sjunka in. Vandrar de få stegen ner till stranden för att njuta av skådespelet när solens glödande skiva höjer sig över den knivskarpa horisontlinjen. Ett par änder sveper lågt längs vattenlinjen. Slår mig ned i den mjuka sanden. Ljusets första penseldrag breder ut sig över havet, rosa, lavendel, guld. Vågorna rullar sakta mot strandlinningen. Hör mitt eget hjärta slå i takt med havet. Här börjar dagen. Här börjar berättelsen om ett hus och ett fiskeläge på Österlen.
Kivik är ett av Österlens sju fiskelägen och därtill ett av de mest levande. Redan under bronsåldern samlade man sina hövdingar till vila här. Kungagraven Bredarör är ett eko ur den tiden. Under Hansatiden höll de tyska sillkrämarna marknad i Kivik. Segelsjöfartens tidevarv under 1800-talet förde Kiviks sjömän ut i världen. Under några decennier fanns här fler sjökaptener än på något annat fiskeläge på Österlen. Mot slutet av 1800-talet satte pionjären Henric Åkesson de första fruktträden i jorden och ungefär samtidigt började tidens unga konstnärer söka sig till Österlen i samma anda som den målargrupp som formades i danska Skagens. Ljuset, det blåvioletta, nämns ofta i deras brev och dagböcker. Så blev Kivik också en plats för penslar och poesi, en plats där badgäster och konstnärssjälar möttes i pensionatslivet. Den uråldriga fiskarboplatsen blev med ens något av en mondän badort. Konstnärer och kulturpersonligheter har sedan dess alltid gjort sig hemmastadda på Kivik. Under 1930-talet tillbringade ”målarprinsen” Eugen flera somrar här. Och ungefär samtidigt flyttade Fritiof Nilsson Piraten hit från exilen i Småland.
SKYAR AV ÄPPELBLOM. SEDAN GRÖNA, SURA KART SOM SKULLE PROVSMAKAS OCH SPOTTAS UT. DOFTEN AV FALLFRUKT SENT OM HÖSTEN, BLANDAT MED SALTA, JODMÄTTADE STRÅK FRÅN HAVET. SJÄLV UPPVUXEN PÅ LÄGET ÄR DE DOFTERNA OCH SMAKERNA MIN MADELEINEKAKA SOM FRAMKALLAR LEVANDE MINNESBILDER AV LIVET DÅ, NÄR JAG VAR BARN, FÖR DRYGA 50 ÅR SEDAN.
Huset vid Ola Cappelins väg har burits genom tiden av samma familj i över 150 år. Här, i hjärtat av Kivik, byggdes huset 1871 av handelsmannen Jacob Björk. Det var hans svärson, skepparen Petter Nilsson, som blev stamfader till de kommande generationerna. Hans son blev den andra. Den tredje var sonsonen Gunnar som blev chef för SAS i Los Angeles. Han tog sin hustru Agneta med sig över Atlanten under tidigt 1960-tal, men lämnade aldrig Kivik. Åtminstone inte i hjärtat. För fastän familjen levde sina liv på andra kontinenter, återvände de år efter år till huset på läget, till det svenska ljuset som skiljer sig från allt annat.
En luciakrona i Kalifornien.
En midsommarstång i Singapore.
Ett svenskt språk för nästa generation i Toronto.
Agneta Nilsson är en kvinna vars livsverk växt till något stort: det var hemlängtan som drev henne att grunda SWEA – Swedish Women’s Educational Association – ett världsomspännande nätverk för tusentals svenska kvinnor i ett fyrtiotal länder, med syfte att hålla språk, kultur och tradition levande. Hon har fått medaljer och utmärkelser, hyllats som ”Årets svensk i världen” – men kanske är ändå denna plats det allra innerligaste beviset på vad det innebär att bevara en rot, ett hem, en tillhörighet. En plats där doften av schersmin och nybryggt kaffe i morgonsolen talar ett modersmål som inte kräver översättning. Kivik är den platsen. Ett stycke Sverige som väntar, år efter år. Där vinden från Hanöbukten blåser som en påminnelse om var allt började. En plats att återvända till.
Idag är det Agnetas och Gunnars son och barnbarn som bär ansvaret. Det är något ovanligt, något djupt rörande, i tanken att ett hus får stanna i en släktkedja som sträcker sig genom tid och världsdelar och som ännu idag bär samma namn. För första gången sedan huset byggdes för 154 år sedan, lämnar det nu släktens händer. Det är inte ett lätt beslut, men det är ett ömt beslut. För det finns en tillit i det: att detta hus kommer att fortsätta vara just det som det alltid varit. Ett ankare. Och kanske är det just du som ska kliva in. Kanske vet du det inte ännu. Men någonstans inom dig, känns det redan bekant. Här är det lätt att känna samhörighet, även som nykomling. Det finns plats för fler fotspår i sanden.
Ljuset letar sig in från alla håll, genom en mångfald av varsamt placerade fönster. Från hallen, öppen mot det stora sällskapsrummet, ser man rakt in i köket. Glasväggen mellan kök, hall och sällskapsrum har en känsla av glasveranda, särskilt i morgonljuset. När huset kom i Gunnars och Agnetas ägo, lät man genom rikskända firman Åke Larson Byggare genomföra en grundlig och genomgripande renovering. Åke Larson själv var en god vän till familjen och övervakade personligen restaureringen. Arbetet står sig väl, ännu efter snart 50 år även om en del underhåll står på schemat. Hemmet bär sina årsringar med värdighet. Välgörande otrendigt. Opretentiöst och tidlöst. Det genuina och det historiskt förankrade bor sida vid sida med skandinavisk design, textilier i klassiska mönster, konsthantverk och allmogeföremål. Här får liv, vanor och ovanor ta plats.
Det stora vardagsrummet bär spår av gångna tider och framtidens möjligheter. En trappa upp finns två svala sovrum. Och precis som snigeln i murgrönan utanför kan krypa in i sitt skal, erbjuder huset skydd – bildligt och bokstavligt. Här kan man dra sig tillbaka i stillhet, eller öppna upp för sorlet av barnbarn, vänner, samtal och långbord. Den stora öppna spisen mitt i rummet står redo för kvällar vid björkvedsbrasans stilla knäppande.
Trädgården är en skyddad värld i sig. Uteplatsen, rundad och stensatt, är trädgårdens hjärta. Här dukar man upp sill och färskpotatis till lunch när flaggan fladdrar i brisen från havet. Den skånska, rödgula. Eller den blågula. Från gröna terrassen ser man huset i sin helhet – det vitputsade med de röda snickerierna, som ett barns bild av hur ett hus ska se ut. Det lilla gårdshuset i fonden har haft många liv , som förråd och övernattningsplats för gäster. En plats i lä. En plats i ro.
”Det vilar en prägel av gammaldagsfint över Kivik, inte minst på grund av blomsterprakten framför de gamla husen, där klängrosor klättrar upp på väggar och tak...” Inge Löfström
Och visst är det känslan av ofördärvad idyll som härskar när man promenerar i de trånga sträddena. Men i äldre tid förekom knappast några prunkande blomsterträdgårdar på Kivik. En fattig fiskare odlade möjligen en liten rabatt vid husknuten, för nyttoväxter som malört till besken och humle till ölet. Några staket eller grindar fanns inte heller, marken mellan husen var öppen. Att på snabbaste vägen forsla nät och fångstredskap var mer angeläget än blomsterprakt.
